ickiz

Det är jobbigt när tankar och känslor inte riktigt går ihop..
Längtar hem till min pappa, mamma, mormor, syskon, vänner mm.. Känner mig väldigtr ensam och liten.
Jag blickar mycket på Daniels systrar, deras gemensamma syskon kärlek och starka band till varandra...
Det går nog inte en dag utan att dom alla säger jag älskar dig till varandra...
Jag har det tyvärr inte så och jag saknar en familj... Jag som brukade stå folk så nära känner mig nu väldigt, väldigt långt borta... Vad har jag att hämta här?? Kanke e det bara vinter mörkret som  sprider sig och stryper mig långsamt just nu men jag känner hur jag bara går djupare och djupare in i mig själv.
Jag skerattar hela tiden bort min smärta och säger att allt e bra när någon frågar om inte annat drar jag ett skämt så e det onda över?? Jag tror inte dom som frågar egentligen vill veta??
Vem orkar lyssna på en lipsill?? En som bara gnäller och det finns ju dom som har det värre!
Men shit asså tror ni inte jag vet det?? Men det handlar inte om alla andra, det handlar om mig!!!