Från 0-100 i alla bemärkelser. (Förlossningsberättelse)

 
 
Föregående inlägg fick ett lite klurigt slut?! Tycker ni inte?! 
Så vi hade alltså en plan som kändes vattentät och jag kände mig inte alls rädd längre tills det började närma sig..
Vi var på vanlig rutin kontroll på mvc och jag hade en konstig känsla av att huvudet skulle ligga uppåt.. Klappade ofta försiktigt och ömt på en liten kula som stack ut på vänstersida av magen... <3
På mvc trodde dom inte alls det var så till en början då jag hade tagit upp det vid ett tidigare besök men det hade då inte spelat någon roll för liten kunde ännu få plats att röra sig där inne och skulle med största säkerhet ha lagt sig till rätta tills nästa besök.
På grund av att det var så sent i graviditeten ville dom kolla med ultraljud för att färsäkra sig om att det inte var ett litet huvud ändå... Till våran stora fasa var det ju så...Liten ligger alltså i säte...Jag kände paniken rusa i kroppen...
Precis som med Liam var planen att sätta igång mig någon vecka innan utsatt datum för bf på grund av mina besvär och att min kropp inte klarar tyngden. Dock kom ju Liam dagen innan den planerade förlossningen och det var kaos. Nu skulle också denna lilla knodd vända upp och ner på mina planer och i säte?? Med rumpan först??
Det blev fort bokat en tid för vändning vilket skulle vara lätt ordnat om bebisen bara ville hänga med på det och ont skulle det heller inte göra. Jag stål satte mig att detta kommer gå jätte bra och bebis kommer lägga sig till rätta och vi kan fortsätta utefter planen som var att sättas igång snart, snart, snart!
 
Vändnings försök...Har du gjort det?  
 
Som sagt trodde vi detta skulle bli en baggis och inte ta allt för lång tid det här.. Hmm slutade med att vi kom hem sådär 6 timmar senare. :/
Jag kan ju börja med att säga att det finns nog inte många i denna värld pipigare än jag gällande smärta.
Det gjorde så jäklans ont trodde j
ag skulle helt ärligt talat svimma men låg och andades lugnt och fint, stora djupa andetag och svetten rann av smärtan. Min lilla bebis vägrade. Läkaren fick honom på tvären av magen och sa hon bara tänkte göra ett sista försäk till och att jag var otroligt duktig för denna lilla bara vägrar att hjälpa till.
 
Sagt och gjort när läkaren då fått honom halv vägs så sparkade min lilla karate kid en rejäl spark och la sig tillbaka i ursprungsläge med huvudet upp!
Hela min kropp skakade som ett asplöv...Vad skulle vi göra nu?
Det fanns ju ingen chans att längre följa vår plan..Vår plan som var så vattentät och skulle bli så bra. Rädslan smög sig inte på utan hoppade rakt upp i knät på mig. Vi hade 2 alternativ.
  1. Planerat kejsarsnitt
  2. Föda vaginalt i säte ska tilläggas att detta kan sluta i akut kejsarsnitt vid minsta komplikation.
Timme efter timme gick då vi fick ligga kvar och ha koll på att bebis mådde bra där inne samt att jag skakade så hemskt och var helt yr. Under tiden var vi i full färd att ringa alla våra närstående, vad skulle vi göra?
Vi fick mycket råd och stöttning men kände oss ändå obeslutsamma i frågan.
Jag ska vara 100% ärlig. Jag är fåfäng till mitt yttre och just att ha ett ärr på magen var ingen lockande tanke och jag slet mycket med den tanken. Många av mina vänner var faktiskt rätt oförstående och kalla rörande det då man tyckte att ja men det är värt det du får ju faktiskt ett litet barn så tänk inte mer på det, skärp dig nu.
Det irriterade faktiskt vettet på mig och gjorde mig otroligt ledsen. Detta var jobbigt för MIG. Ja visst jag får ett barn och jag är jätte lycklig för det självklart, men det tar inte bort det faktum att det är min kropp och jag kände mig rädd för hur jag skulle känna mig efter det? Stympad? Ångestfylld, äcklad?
Jag har nämligen också en sjukdom som gör att ärr bildningen på mig blir ohyggligt ful. Tjockt utåtbuktande ärr. Visst vid ett planerat snitt sätts det oftast i tros kanten men våra kroppar är olika. Jag vet ju heller inte på förhand hur ett ärr skulle se ut efter en komplikation så dum som jag är googlade jag kejsarsnitt ärr. 
Herre i min låda ångesten vällde över mig.
Var snälla mot varann när ni ger råd till en som är rädd för detta. Mår man dåligt psykiskt och får detta i knät och blir ombedd att skärpa sig så blir ångesten ännu jobbigare! Hallå vi vet att vi får nåt vackert för det och det är inte alla som får den möjligheten, att vi valt att bli gravida själva osv.. MEN faktum är att vi inte valt att känna såhär det går liksom inte bara att stänga av! Bara för att jag blir mamma och största delen av mig nu handlar om barnen så vill jag inte känna mig ful för det. Barnen växer upp och lämnar boet tillslut och jag vill känna mig attraktiv, sexig, vacker även om jag är mamma! Säger inte att man inte gör det med ett ärr fult eller snyggt ärr på sin kropp men att känna ångest över det för att kunna efter en tid acceptera det är för VISSA svårare än andra! ;) <3
Att följa den gamla planen var inte aktuellt längre då man inte sätter igång en sätet förlossning, det är rikfyllt nog som det är kan tänkas. Vi vägde noga för och nack delar men valet hamnade till sist på ett planerat snitt. Anledningen var min första tuffa förlossning och att Liam då satt fast vilket resulterade i att hans hjärtljud dalade och jag blev akut klippt. Mitt bäcken är heller inte skapt för en sätesförlossning så valet blev till sist änkelt. Om bara en vecka är du här... <3
 
När lillen kom till jorden...<3
 
Detta var nog klart den mest nervkittlande och långsammaste vecka i hela våran familjs liv kan jag tänka (hahaha) Vi hade fått en inskrivnings tid på Östra dagen innan där vi fick allinfo om vad som väntades. Det var så spännande och läskigt på samma gång!
Jag hade under den gångna veckan läst på mycket på nätet om hur det går till om tiden före och efter operationen som alla sa. Vet jag reagerade en del på detta då det kändes mer läskigt då detta är en mag och tarm operation (en stor sådan) Vad tog det fina ordet förlossning vägen? Operation lät ju så läskigt!
Jag sjung i duschen när jag på kvällen tvålade in mig med descutan och kröp ner i helt renbäddade lakan.. Jag kände mig såå ren och steril (hahaha) Ni som känner mig väl vet hur mycket jag älskar när det är rent och fint till perfektion omkring mig!
Vi låg och pratade länge jag och Sander tänk nu om bara några timmar är det dags! Bebis bus sparkade så hårda sparkar och i å med att han låg med fötterna nedåt träffade han ofta nerver vilket gjorde att jag många gånger vek mig av en sån intensiv smärta.
Nåja jag skulle faktiskt slippa alla värkar! Detts ksn ju inte vara så farligt ändå om man jämför med en vanlig vaginal förlossning tänkte jag och somnade tillslut.
 
160809 kl: 08:52 skrevs vi in och vi fick veta att det var ett par före oss med planerat snitt.
Varför e det alltid så att när jag inte får varken äta eller dricka är jag sååå hungrig och bara sååå törstig?
Jaja bara att bita ihop!
Vi satt och läste tidningar och sande läste i sin handbok hihihi så söt!
Skämtade lite smått och väntan kändes som år men blev så plötsligt avbruten när den ur gulliga skterskan kom in och la mina kläder på sängen, så nu är det dags!
Jag tittade nervöst på sander..Tänk om något händer, tänk om jag dör på operationsbordet...tänmk om..tänk om. Jag blev rädd. Kände mig yr och illamående. Emlan var satt så jag kände ingen jätte ångest för sprutorna och den ökända EDAn, däremot att ligga med armarna utslagna likt man ligger på ett kors och inte känna något fick mig att känna mig lite rädd.
På med sjukhusrocken och den fina lilla mössan, nu kör vi!
 

Jag visste att där skulle vara många inne i rummet det gör det alltid, läkare, sköterskor alla specialister på sin sak och dom försäkrade alla detta kommer gå bra! Dom var fina mot mig. Vänliga ansikten som tog mig alla i turordning i hand och presenterade sig artigt. K'nde mig väldigt omhändertagen och så trygg att Sander hela tiden stod vid min sida, lika spänd och nervös som jag! Jag fick sätta mig på britsen och EDAn skulle sättas vilket inte var det lättaste alls på mig. Jag skäöt rygg utav glatta livet men det gick bara inte. Hom stack och stack och stack och stack och stack..Tårarna började trilla och jag skakade i kroppen rädd för att röra på mig. Det var kallt...Olidligt kallt i rummet kändes det som och plötsligt kändes det som tidigare varit så välkomnande som en irriterabnde stämning. Jag kunde ju inget mera göra än att luta mig så mycket fram och skjuta med den lilla rumpan som jag kunde. Jag är ju extremt stickrädd dels på grund av min dåliga syn känner jag nålen penetrera huden på ett helt annat sätt än många andra då min känsel är mer utvecklad. Ett vanligt stick i fingret gör fruktansvärt ont på mig utan att överdriva. Läkaren sa efter många om och men jag får nog prova att lägga en lokalbedövning först!
Va har du inte gjort det?? HALLÅ??? Jag är ju sjukt spruträdd och satt där skakandes med emla på hela ryggen borde hon inte förstått det då? Nåväl ingen tid att hålla grudges!
Problemet var att när hon satt lokalbedövningen kände jag ingenting och råkade därför röra en aning på mig vilket resulterade i en ryckning och ilande smärta i hela vänsterbenet. Ni som tagit EDA vet att det är livsfarligt att röra på sig det allra minsta och jag hade ingen aning om att hon precis stuckigt mig.
Jag kunde inte få fram ett ljud utan kollade skräckslaget på Sanderoch pep tillslut fram mitt ben...ont...där.
Tittade på mitt vänstra ben och skräckslaget på sander igen nu kommer jag få men för livet tänkte jag.. Tänk om jag nu blir förlamad. Sander och läkaren var ett fint team och hon fick snabbt ordning på det sån tur va.
Sedan hjälptes alla åt på en gång snabbt, snabbt skulle jag lägga mig ner. Det var värklighet nu skulle bara bedövningen ta sedan skulle det ske.
Tanken slog mig att tänk om jag trodde jag var helt bedövad men när dom satte skarpellen i mig så skulle jag känna det =/ tur va så var sköterskan riktigt smart hon frågade flera gånger känner du detta och drog med en kall bomulls tuss dränkt i alcohol på min mage. De flesta gångerna svarade jag vet inte jag tror det..Lite?
 
Efter en stund ska sköterskan, känner du något nu för jag har stått här väldigt länge och dragit med tussen på din mage för att se om du reagerat. Då kunde jag inte hålla mig för skratt va?? Har du? Jag hade inte känt nåt alls och nu var det dags att börja! Skynket var uppe alla stod beredda på sina stationer sköterskan och sander var vid min sida och jag började känna mig trött.. Vänta va? Trött Jag hör inte riktigt vad dom säger, kan jag själv prata? Årkar inte. Tittar mig förvirrat efter Sander jodå han är där. Dom prtatar lite hetsig och läkaren är öpprörd över något med mina värden rösten låter så sträng, är hon rädd? Man får ordning på det som är fel och sander säger lugnande något men jag hör inte, känner mig helt väck om jag ens känner nåt alls?En specialist kallas in och man gör en bedömning att det inte ser farligt ut men bör ändå¨skickas på analys. Vadå vad pratar dom om nu? Åter igen säger sköterskan något men jag kopplar inte riktigt sander ser lugn ut. Allt är bra.
Man börjar häftigt dra och slita i mig och det känns och låter som att jag ligger på en flytmadrass på vattnet. Jag sluter ögonen och låtsas att det är just det jag gör, nu går ditt vatten säger någon och ett sugande ljud hörs, vad i hela friden är detta tänkte jag och får kanske till ett snett leende men på insidan skrattade jag högt åt ljudet. Det känbdes som att jag var helt blöt överallt gud var det vatten eller blod? Det visade sig bara vara värmedynan så no worries. Nu väntar vi bara på ett litet skrik..
 
Vi hade bestämt dom skulle torka av honom som snabbast och sedan lägga honom på mitt bröst och jisses jag längtade! Där var skriket min lilla baby och mycket riktigt en liten fin pojke precis som jag hela tiden sagt!
Vad tycker ni om att ta reda på könet? Det gjorde jag med Liam även då var jag bombsäker det skulle vara en kille men med denna lille bestämde vi oss att inte kolla efter att man i vecka 10 sagt att det kunde vara en pojhke men det var inte säkert för det gick inte att se hahaha vilket svar! Dock visste jag från start du var min lilla pojke och ännu en gång fick jag rätt! Där låg han så fin med båa vackra ögon och såg på oss, mörkt fjunigt hår täckte ditt lilla huvud och jag trodde jag var i himlen. Trött tog jag försiktigt och klappade dig med en hand som inte alls ville vara med.. Så fin, så otroligt fin... Plötsligt kom dom och tog bort liten för han började bli blå..vadå? Vad händer? Man samlas med pappa vid ett annat bord och jag vrider huvudet men hör å ser inte vad man gör.. Oron växer är något fel? Man tycker inte han syresätter sig så bra så man bestämmer att pappa får följa med liten till barnavdelningen för observation. Färgen började ta sig något och nog kunde han skrika så det skulle inte vara allvarligt till min lättnad men hade så önskat att få ha dig hos mig bara en liten stund till! <3
Från att jag öppnades till att jag var ihopsydd igen tog det mindre än en timme och det var dags att få ligga på uppvaket för att sedan få komma till BB längtade så till att få hålla mitt lilla knyte igen så jag höll på att spricka!
 
Våran lilla Ailo  160809 kl 11.10 50cm 3470g
Sköterskorna och läkarna var super gulliga mot mig och ju mer bedövningen släppte ju mer illa mådde jag som väntat jag tål ju inte morfin så värst bra. Ständiga uppdateringar kom om att min prins mådde bara bäöttre och bättre och Sander kom upp och berättade han fått mata honom med kopp. Ja kände mig så lycklig men samtidigt så fort rummet var tämt på folk så ensam...Blev gråtmild, ville ju vara med dom jag med.
Man kollade ofta hur känseln började komma tillbaka och vid ett tillfälle blev jag sjukt nojjig när sköterskan säger känner du inget än? Kan du prova att lyfta foten? Jag försöker men inget rör på sig. Inte ens tårna kunde jag vifta med. Ja ja det kommer säkert sa hoin och gick ut. Kommer säkert? Kom tillbaka till det där när jag råkade röra på mig när man satte EDAn har jag fått men? Gjorde det till en ivrig kamp att få tillbaka känseln fortast fan =) Försökte å försökt men inget ville sig.. Men så sakta, sakta bärjade det krypande komma tillbaka gud så skönt. Jag var inte lam!
 
Tiden på BB. 
 
Redan några timmar efter vår sons födelse pallrade jag mig upp ur sjukhus sängen ner till barnavdelningen och fick återförenas med mina älskade. Åh mitt lilla hjärtas gryn så liten och pluttig.
När jag fick honom gjorde han små mys ljud och riktigt borrade in sig hos mig precis som om han kände igen mig direkt för han hade inte gjort ljuden innan berättade pappa.
Han hade återfått sin färg och fick strax slippa sin grimma och efdtersom han åt brta fick vi ta med honom upp på BB. Vi hade en fin tid de första dagarna men smärtan gjorde sig till känna först dagen efter så första dygnet bara myste vi tillsammans och ringde och messade nära och kära.
Dagen efter ville jag bestämt ta mig en dusch och ni som känner mig vet att jag gillar inte att sitta still och ta det lugnt, nej fort ska det gå och har jag gett mig fasen på något så e det så. Well in i duschen och det kändes ljuvligt! Väl inne på rummet igen fick jag en sådan hemsk kramp som lamslog hela mig. Det var helt förfärligt och jag kunde inte andas. Det var som om någon punkterat lungan på mig med en kniv och repeterade det om och om igen, varje gång jag skulle ta ett andetag så fick en rejäl panik attack tårarna sprutade och jag kippade efter luft. Här började det gå snett med dagens vård personal som inte alls tog oss på allvar. Sander fattade snabbt allvaret och spreng genast ut och vi larmade, dom bad honom att vänta men han stod på sig och plötsligt var där många inne i rummet och prover togs maskiner rullades in och jag blev jätte skrajj. Jag fick intravenöst morfin så smärtan la sig strax och det var riktigt skakande fy så otäckt det var. Värdena såg bra ut så man visste inte vad det kunnat bero på mer än att jag kanske måste ha överansträngt mig? Några timmar senare på natten hände samma sak och sedan åter igen ett anfall alla tre lösta med hjälp av morfin men vi fick aldrig bukt med vad det berodde på. Glad är jag iaf att det hela försvann lika snabbt som det hade uppstått.
 
Amningen var lite svår då det rann till ordentligt redan andra dagen men då hade jag sådana väldiga sår redan så jag grät varje gång det var dags för amningen. Jag bad om mycket råd och tips och ville försäkra mig om att jag gjorde rätt. På BB Östra fanns där tre änglar varav en var läkare som tog väl hand om oss resten var riktiga sur kärringar. Snäsiga och gjorde mig flera gånger jätte ledsen, känslig som man är när man precis fått barn och hormonerna är heeelt upp och ner. Till exempel stod dom vid ett tillfälle och diskuterade mig och härmade min röst på ett barnsligt sätt i cafeterian som Sander råkade höra. En annan gång hörde vi dem sucka utanför att åh vad vill hon nu då... Det kändes jätte förnedrande och det var en del gånger vi höll på att gå i taket men valde att faktiskt inte bry oss för vi ville bara njuta av våran lilla skatt och efter tre dagar fick vi äntligen lämna BB och åka hem till en mycket förväntansfull storebror! <3
När Liam kom till BB och besökte oss vågade han inte riktigt mysa med lillebror ännu han ville ha lugn och ro hemma isåfall sa han men han var ju riktigt söt och det lyste av stolthet i hans ögon, det var riktigt härligt att se! <3 Mina vackra två små söner som jag/vi älskar så högt! <3
 
   
 <3<3<3 Far & son <3<3<3
 
Till sist vill jag bara säga att jag hoppas Östra tar åt sig av denna kritik att när det gäller att sticka små barn så får man för hela friden sätta in en människa som kan sitt jobb! Ni rent utav plågade våran son och jag fick lämna över honom till pappan så jag kunde gå in på toaletten och bara tok böla. Ni tyckte det var käkt jag hade honom i amnings toppen medan jag ammade och stack honom så många gånger utan resultat. Våran lilla guldklimp kämpade på så tappert och gav knappt ifrån sig ett ljud. Efter ca 5 försök och jag som flera gånger säger ni kanske borde hämta någon annan eller prova ta någon annanstans på honom började tappa modet helt och jag fick då lämna över honom till pappa och gick in på toaletten för att inte liten skulle känna av min skräck. Hon sticker honom 4-5ggr till och då har Ailo börjat få så ont stackarn för dom riktigt grävde med nålen på honom och tryckte som en besatt för att få ut blodet. Sander sa dom på barn avdelningen också haft så svårt att sticka honom men då valt att ta det på huvudet vilket fungerat direkt men nej det kunde hon inte utan det skulkle tas såhär. Till slut gav hon upp och gick och hämtade en annan hon i sin tur stack oräkneliga gånger och sander kunde bara sitta där och hålla Ailo och så gott han kunde trösta honom. Han grät så hjärtskärande och var alldeles sönder stucken på båda sina små fötter...Skäms! Nej det var ingen höjdare men väl hemma så satt vi alla fyra samlade plus lilla voffen och bara njöt att få vara samlade igen, hela vår familj, mamma älskar er genom rymden och alla stjärnor och planeter, nu och för alltid! <3
 
<3 På väg hem från BB <3
 
 
~<3~Våra älskade ongar!!! ~<3~
 
/Hej, puss, ses!
 
 
 
 
 
 
2016-11-30 @ 19:34:00 Permalink Min graviditet <3 Kommentarer (0) Trackbacks ()

Min andra graviditet!

 

 

Min andra graviditet!

 

Lyckan, känslan och rädslan...
Att planera att skaffa barn med den man älskar är helt magiskt...
Jag mins när jag satt med testet till lojke i handen och stirrade trots att mensen inte ens var sen och jag bara visste redan innan...Jag är gravid... Den gången kom det ändå lite som en chock, jag trodde inte jag kunde bli gravid efter det liv jag då haft.
Nu var det tvärtom (hahaha) kärleken var övertygad om att han inte kunde. Jag visste hela tiden att detta kommer minsan gå snabbt bara vi slappnar av och som man säger bara låter naturen ha sin gång och låter det ska (hahahaha)
Sander (den stora kärleken) årkade helt enkelt inte vänta mer efter bara någon månad så han hjälpte till lite på traven... Ni vet den gamla prövade metoden att lyfta kvinnan i fötterna rakt upp (hehehe) sagt och gjort inte långt senare var där vårt lilla streck på stickan!

 

Viljan att berätta!

 

Efter som du min kärlek väntade, väntade och väntade så otåligt och hoppades och hoppades vart det så olidligt svårt att hålla det hemligt.
Jag ville överraskningen skulle vara helt perfeckt vilket den också blev efter all ansträngning och möda som låg bakom.
Tur var hade jag mina allra bästa vänner i världen Anna & Sofie som jag kunde ringa och tjattra med både av nervositet och spänning, tack tjejor det betydde sjukt mycket men ni slet allt ni med att hålla det hemligt va?!
Även denna gång kände hela min kropp att nu så e det något som inte alls stämmer här, så kilade ivrigt till ica och köpte det efterlängtade testet.
Eftersom Anna nyligen då hade fått sitt glädjande besked om att hon var gravid så längtade jag lite extra mycket! Tänk om vi även denna gång skulle få vara gravida samtidigt!!
Jag tror jag satt å stirrade inne i badrummet på stickan i en halv timme..
Så mycket tankar...Så mycket känslor.
Jag hade ju inte trott det skulle gå riktigt såhär snabbt och jag som skulle...Nej nej nej det löser sig jag ville ju detta... Jag visste det kunde ske...Jag ville det men ändå stod jag med skräck blandad förtjusning och smidde en perfeckt plan att berätta för sander skulle bli storslaget!
Jag ringde iaf Anna på direkten och hon hade det minsann på känn, sådär som vanligt kan man säga precis ALLT till Anna hur tokigt den än kommer ur min mun (hahaha) <3

 

Jag ville givet berätta för Sander med en gång och min familj men nää jag kom på den briljanta idèn att dom skulle allt vänta till julafton!
Några veckor var det fram till jul och jag Köpte boken grattis du ska bli pappa, handbok för nyblivna pappor av Magnus Reithner och slog in den så fint jag bara kunde...Där låg den under granen...Min stora hemlighet. Låt skådespeleriet börja!
Vad menar jag då med det? Jo är det något Sander är helt fenomenal på är det att lista ut vad han ska få i present eller julklapp av mig och jag har olyckligtvis sååå svårt att hålla mig att berätta men denna gången bet jag mig hårt i läppen och kämpade som bara den så svetten lackade ibland av all min iver jag fick hålla inne för att inget säga för mycket!
Sander hade dock förstått att det var något speciellt med ett av paketen jag vaktade som en hök, inget klämmande och kännande på den inte!
Dagen kom och jag höll ut på det in i det längsta! Jag förstod ju det att om vi öppnat den först fanns där inget mer spelrum för allas presenter som skulle öppnas som vanligt när tomten kommit, maten och kalle anka avklarad fick du äntligen öppna ditt paket!
Det var såååå underbart att äntligen få dela glädjen med dig och vår familj!
Vi grät dom grät och du kunde bara inte tro vad det stod på bokens framsida, du skulle bli pappa...
Du har under våra år tillsammans varit precis som en far till Liam och vi älskar dig så otroligt mycket för det och visst kom du in i hans liv när han precis fyllt 4år men äntligen skulle också du få uppleva bebis tiden.
Vi hade innan pratat om den så mycket och jag kunde bara berätta om hur roligt och mysigt allt var med Liam! Så så många gåpnger du sagt du önskat du var med under den tiden så skulle det nu bli till en verklighet!
Att ringa och överraska din moder och fader på jul med detta var som grädde på moset! Det var många glädje tårar denna julafton och snart är det jul igen! Våran prins första jul!

 

Att vara gravid tillsammans!

 

Att få ha äran att ha Sander som pappa till ens barn är obeskrivligt i lycka!
Han delade verkligen ALLT med mig utan att överdiriva ett uns.
Han hjälpte mig så myckjet varenda eviga dag då denna graviditeten var riktigt jobbig från dag 1.
Med Liam bus i magen var jag uppe med tuppen och sent i säng fejjade och grejade från morgon till kväll och mådde så så så bra, men jag var så jäkla ensam...
Denna gången var jag helt förstörd.
Jag mådde så jäkla illa var så trött att jag grät och var rädd jag alltid skulle känna mig så trött resten av mitt liv. Jag årkade ingenting trots att jag ville så mycket.
Att laga mat var inte ens att tänka på spydde till och med av att bara koka vatten. Då fanns han där klippan i allt han pushade mig upp ur sängen om han så skulle hjälpa mig på med kläderna ibland för tröttheten var ett sådant påtagande faktum. Tragglade mig igenom de första månaderna men fick tidigt väldiga problem med foglossningar och väldiga smärtor i kroppen också på grund av min reumatiska sjukdom som gjorde sig till känna. fick problem med sköldkörteln som tyvärr blivigt kvar så kommer förmodligen få äta levaxin livet ut.
Det var många besöäk till sjukgymnast och läkare men inget hjälpte mot smärtan förutom värk medicin som jag desvärre blev ännu mer trött på så kämpade för det mesta hela dagarna med värken för att ta en smärtstillande till natten för att kunna få sova alls. Hade hemska surauppstötningar genom hela graviditeten vilket jag trodde berodde på att denna bebben skulle få mycket hår (till skillnad från pappa) barnmorskorna sa det var en myt men jag vet inte jag =)
Med Liam fick jag uppstötningarna så sent i graviditeten så dom hann liksom aldrig bli jobbiga. Var under denna graviditet väldigt känslig lätt till både skratt och gråt. Har många roliga videoklipp på detta (hahaha)

 

Sander var så med hela tiden och kände med mig allt som hände till och med han växte så den knakade på bredden (hihihi) Gick upp mindre denna gången vilket var skönt men har en lång väg kvar tillbaka till min normal vikt igen, den resan kommer jag påbörja sen... Kanske sådär efter julen ;)
Det var mycket googlande på oss och inte ett enda mvc besök skippade han. Han gjorde verkligen allt för mig och Liam hela dagarna och utan dig Sander skulle denna graviditeten varit ett rent H-vete!!!
Led väldigt mycket av att jag inte kunde hitta på så mycket kul som jag önskade och brukar med Liam och så var det ju mitt i sommaren med jag var hög gravid så jag är evigt tacksam till min familj och vänner som tagit med Liam ut å badat när jag inte kunnat och de gånger Sander inte haft möjlighet. Det betyder super mycket för hela våran familj!

Denna eviga väntan va?? 

 

Först längtar man så hesmkt tills det ska börja synas att magen putar ut lite, sedan börjar man värka i kroppen av längtan att få känna de första rörelsena och att få se dej lilla skatt på ultraljuds skärmen...Att höra ditt lilla hjärta slå så snabbt så snabbt tills den dagen du äntligen ska få komma till oss och vi med spänning väntar på ditt första skrik!
Att sedan få dig lagd på mitt bröst och få möta din blick och känna hela ens värld är i gungning... Denna eviga väntan...

 

 

Vägen dit var inte bara pest och pina givetvis ;), all förväntan och längtan att få möta dig vägde ju så upp! Pappa och jag som kollade på så mycket fint till dig och reste land och rike för att hitta de allra finaste saker till dig. Mycket kommer från brorsan så klart och det är så roligt att se Liams kläder på nytt! Vi har så mycket kläder att jag fick sätta köpförbud till våra familjer (Hahahah) Sander slogs tappert för sin sak att köpa ny barnvagn men jäklar ja hängde i in i det sista! Liams vagn var visserligen 6år gammal men så fin fortfarande...Hade det inte varit för att någon skurit sönder ett däck och det ena bliviogt skevt samt att det tredje var nån vaising med låset hade jag stått på mig lite till tror jag!
Dock är vi otroligt nöjda med vår fina crecent vagn! Sedan är vi stolta och lyckliga ägare till en Emmaljunga Retro från 89 det ni! Min faster Anette har verkligen lagt ner så mycket kärlek i den vagnen och jag är så stolt att få äran att köra runt våran lilla skatt i den!

 
Denna lilla grodan var väldigt lugn om dagarna men som en kloca mellan 22-23 var det fullt ös inne i magen och vi myste som bara den jag och pappa!
Hade längtat så till att riktigt känna den där hissnande känslan när babyn gör kullerbyttor och fötter rumpa händer å knän buktar ut överallt på magen. Storebror frågade säkert tio gånger om dagen om det inte kunde bli dags snart! Vi längtade och längtade men om jag ska vara riktigt ärlig så tyckte jag det var mysigft att ha små stunder när det kändes som det var bara du och jag när du sparkade och jag pratade eller sjöng för dig!

Aurora.

 

Jag hade en fruktansvärd förlossning med Liam och var verkligen så rädd inför denna förlossning.
Tur var det att vi fick världens finaste barnmorska på mvc som verkligen lyssnade på våra önskemål, mina rädslor, farhågor och upplevelser sedan tidiogare. Hon tog också min smärta på allvar som bara blev värre och värre och svårare och svårare att gå. Inga bälten i världen hjälpte. Efter att få berättat om min traumatislka förlossning med Liam och min extrema rädsla för kanyler så bestämdes det att vi skulle få träffa en aurora barnmorska och få möjlighet att "planera" min förlossning.
Efter ett besök på aurora släppte så mycket kan jag säga! Vi kom väl förberädda med en bra och genomtänkt plan som skulle följas till punkt och pricka!
Vi var så taggade, så berädda!
Allt var klaret!!
Men du min lilla spjuver du ville visst något helt annat!

 

<3 Barnmorskan sa att jag bar mitt barn nära mig, vilket tyder på en fin kontakt redan nu och det vi hela tiden hoppats på var en liten rumpa var ditt huvud! <3

Liam magen v.32                                               <3 <3 <3                               Ailo magen månad 8
<-----------------                                                                                                     ---------------------->

 86kg kärlek i slutet fast det var i v 39+1
 
80kg kärlek i slutet 38+6
 
2016-11-29 @ 15:07:06 Permalink Min graviditet <3 Kommentarer (0) Trackbacks ()

Dagen du kom...<3 <3 <3 (Förlossningsberättelse.)

Tänkte hela natten på att min son snart skulle födas, gud va spännande! Tänkte på när slemproppen gick (fy vad äckligt) den gången trodde vi att vattnet hade gått men icke du dröjde dig kvar.

   V.39

V39+1 Vi va precis påväg utan för dörren, skulle med bussen! Vattnet går! Skämtar du med mig eller??! Inte nu vi ska ju gå ut sa jag.. He he blev grymt chockad och nu skulle jag ju inte få någon plankstek...Jag skulle få ett barn. 12.15 fick jag värkar och ringde in till förlossningen inte en och två gånger det blev ett antal! Pratade också med Anna, Marie och Daniella, Sissi den räven svarade inte när jag undrade vad fan ska jag göra nu?? Sissi som lugnat mig och sagt att det inte alls gör ont...Hon ljög rätt hårt alltså...Vad då inte ont jag va ju helt paj. 13.20ca åkte vi in, jag började bli rädd. Taxi killen som körde oss var en ängel..Usch så ont jag hade. Det fanns nog inte en enda regel i trafiken som han inte bröt så fort gick det och mitt mellan värk å elende var jag faktiskt rädd å krocka...

14.06 blev vi inskrivna men fick inget rum pga att det var helt fullt. Jag visste inte längre vad jag skulle ta mig till...Skulle jag sitta, ligga eller stå? Inget funkade och jag bara skrek rakt ut. Jag höll om Danne och bara skrek. Vadå så här ont kunde jag inte föreställa mig att det skulle göra. Är otrolig sprut rädd och har hela tiden sagt att jag ska inte ta någon jävla EDA bedövning (sprutan som sätter i ryggen) Folk kom in och ut ur rummet och skulle häls en efter en därför minns jag dessvärre ingen särskild av skööterskorna eller läkarna, utom en... Sadist...Hon skulle promt tvinga mig att hälsa på henne mitt i en hemsk värk...IDIOT!!! Jag sa till henne flera gånger att vänta men hjobn drog bara åt sig handen och jag muttrade surt mitt namn. Sköterskorna var oroade över min extrema smärta och ville sätta en morfin spruta i låret på mig kombinerat med citodon, nej skrek jag ni måste emmla först.. LOL. Jag hade sket ont men propsade på emla kräm och fick det..Dessvärre hann den inte ge nån verkan då dom bestämde sig för att sätta den ändå och det gjorde fan ont! Trots bedövning gjorde det jätte ont och dom skulle förbereda en förlossningssal till oss då dom sa att jag måste få lustgas.
Väl inne på rummet som vi fick efter ett par timmar fick jag den efterlängtade lustgasen, he he och den känslan av att desperat suga in sig gasen kände jag igen. Wow snurrigt! Hade många lustiga tankar när jag drog in gasen som att "tar jag ett andetag till nu så kommer jag nog svimma och tog ett andetag. Det hjälpte värkligen och dom fick be Daniel att ta bort den från mig imellan åt då jag tyckte jag skulle ha den hela tiden! Inte kändes värkarna mindre men det kändes ändå på något sätt mer hanterbart. Daniel var en klippa från början till slut! Hade aldrig velat gå ighenom detta utan honom. Han frågade mig vid ett tillfälle om jag ville lyssna lite opå musik. "Ne ne ne svarade jag bara, vilket jag ångrar jätte mycket idag! Kände mig helt bort imellan värkarna pga av lustgasen och det kändes som om timmarna bara flög fram.

18.25 kom mina riktiga krystvärkar, oh dear god help me!!!
DIggedi damn vad fruktansvårt ont det gjorde. Plötsligt när min lille nästan var helt ute gick hans hjärtfrekvens från 120 hastigt ner. "DU MÅSTRE KRYSTA NU,sa dom till mig och jag försökte verkligen men det gick inte. Det blev tal om att snitta hörde jag lite diffust men va för yr för att egentligen fatta nåt. Han satt fast...Plötsligt hör jag det värsta jag varit med om, ratsch, ratsch, det lät som när man använder en tyg sax och klipper i tyg. Dom gjorde det inte en utan 2 gånger, jag skrek i lustgas masken och tror det kom en tår, annars klarade jag mig från att gråta hade före ont för att gråta konstigt nog. 18.58 gav dom mig mitt lilla mirakel i famnen och han reste mirakulöst nog sitt lilla huvud och tittade rätt på mig med sina blå, innan han la sig ner och somna en stund. Dom skulle sy mig och det var inte det lättaste. Jag hoppade till hela tiden trots att dom både använt bedövnings sprayen (jävla dig Marie =p) flera gånger och gett mig bedövnings injektioner hjälpte det inte, det gjorde ont hela tiden och det var ju rätt mycket att sy när dom klippt upp hela mig =( En stund innan vi blev inlagda på BB fick Daniel ta våran lille jag mådde jätte dåligt. Var alldeles varm,yr och illa mående, spydde ett par gånger men det blev inte bättre.



                                            

Daniel fick inte stanna den natten för det var fullt men vi stannade till tisdagen (3dagar) så Danne missade inte mycket, han var med de följande nätterna! Åh vad vi var sytolta!! Vi skickade bild på våran nyfödda son till våra närmaste och telefonen ringde stup i ett så vi fick stänga av den ett slag för att få vara lite ensama. Liams första besökare var faster Nisen, faster Daniella, faster Diana och farmor! Världens finaste liam var född med sina små 3355g och 51cm äkta lycka går inte att beskrivas med ord...<3 <3 <3
Stolt pappa med sin nyfödde son. (1d)

stolt mamma med sin nyfödde lille son! <3

2009-09-09 @ 16:57:42 Permalink Min graviditet <3 Kommentarer (2) Trackbacks ()

Dagen innan du kom...

Jag klarar inte mer var det jag sa många gånger under sista veckan, jag vill inte mer...
Min kropp orkade inte mer.. Jag var helt enkelt för tung, kroppen orkade inte all övervikt, jag vägde hela 86kg i slutet. Efter noga övervägande med barnmorskor och läkare fick jag en tid på spec mödravården. 090703 gick jag dit och pratade med en sjuksköterska om igångsättning vilket hon med tanke på min värk, kunde ju knappt gå och resa mig längre. Hon hade velat sätta igång mig direkt men i och med denna baby boom i sommar var det helt fullt på hela förlossningen. Hon gjorde ändå bedömningen att jag så snart som möjligt skulle sättas igång så jag fick tid tills söndagen! Jag var glad och förväntansfull när jag gick hem och ringde genast upp min mamma och mormor för att berätta vad som sagts. Den vaginala undersökningen som gjordes var hemsk.. Fan va ont det gjorde när hon va där och kände på livmodertappen. Jag va bara öppen 1cm. Det regnade, men det gjorde mig inget jag va så varm och överlycklig över att snart skulle min lille vara hos mig!

Igångsättningen skulle inledas med fas 2 för att jag var tillräckligt mjuk "ballong metoden" Vad jag aldrig kunde ana då var att du redan va på väg!!!

Ul-bilder

V.18.

                                                         V.37ca

                                       

2009-09-08 @ 16:22:25 Permalink Min graviditet <3 Kommentarer (0) Trackbacks ()

V. 32-36

Nu fanns det inte mycket plats att röra sig på i mammas mage och jag längtade mer och mer att han skulle komma.. Alla var så förväntansfulla och jag fick jätte mycket komplimanger över hur högt och fint jag bar mitt barn!! Mina led problem började göra sig väl påminda och jag kan nog säga att jag sldrig haft såhär ont.. Jag hade också mycket vatten och vägde hela 86kg när jag var som störst.. Ibland stod jag bara i badrummet och grät över att det gjorde så hemskt ont.. Jag kommer aldrig klara att gå tiden ut klagade jag... Med min fybro och rematiska värk blir det än värre att plussa på värken framkallat av graviditeten, alltså stundvis trodde jag att jag skulle dö....Allt för dig min skatt i tanken.

Dom kommande veckorna av graviditeten var hemska. In och ut på läkar besök fram och tillbaka på mödravården, ditt hjärta slog i otakt sista gången åkte vi i ilfart med ambulans och mamma stack dom flera gånger i både hand och arm det var kris nu.. Jag satt på mvc och gjorde ett vanligt hjärt ljud när sköterskan blev helt blek..Andra gången hittade dom inga slag...En tredje gång rörde du dig inte trots att alla va och puttade på dig fram och tillbaka. Ja det var många vändor till huddinge sjukhus många fina ultraljud på dig bebis. Många gånger va alla oroliga men mamma var alltid helt cool lugn... Du va iu min mage och jag visste du skulle snart komma till min famn vid liv!

 V.32
V.36+4
2009-09-01 @ 15:31:54 Permalink Min graviditet <3 Kommentarer (0) Trackbacks ()

V26-30

Magen började nu vara ivägen och jag tyckte det var väldigt jobbigt att röra på mig. Ioch med värmen var det en plåga att ta sig ut fy vad jobbigt alltså! Var mycket på Ft med marie och tur jag hadde/har henne att tjata på he he! Hon har hjälpt mig mycket nu efter graviditeten.. hon har en liten flicka som heter elsa och är ett parn månader äldre än Liam snutta hon e jätte fin. Jag var så avundsjuk när marie fick sin lille... nu ville jag bara att liam skulle komma!!

Livet rullade på och jag förundrades över det lilla livet som busade omskring i min mage!!!
 V.26
 V.30
2009-09-01 @ 15:18:18 Permalink Min graviditet <3 Kommentarer (0) Trackbacks ()

V12-22

Mycket hände med min kropp.. Mycket illamående ibörjan och spydde en hel del men jag tyckte mest allt var så spännande och äverväldigande att se min lilla mage växa och växa
Det som var mindre roligt var dessa stick i fingrarna jag var tvungen att göra för att kolla järn och socker. Första gången mvc sköterskan stack mig stor tjöt jag och bara skakade Daniel fick hålla i mig jag va livrädd.
Ska kanske tillägga det att jag e grymt rädd för sprutor.. Blä!!!

Läste varje vecka på familjeliv om hur min lilla bebis utvecklades och i vecka 18 gjorde vi det andra Ul. sjorde ett i v.13 om jag minns det hela rätt. i Vecka 18 tog vi också reda på könet och det visade sig att jag ännu en gång segrat och hade rätt!! Jag väntade våran lilla pojke som jag sedan länge bestämt att kalla för Liam!
Han var busig och pekade finger åt oss fast med ring fingret =) <3
Hade känt rörelser redan från vecka 15 ca men det blev bara kraftigare och kraftigre det var så häftigt, tror det var runt v.22 Pappsen till Liam kände första sparken och han tjöt rätt ut "åhh va läskigt.. ha ha ha ha.
 V12

Det var även nu de hemska bristningarna kom usch jag blev helt förstörd när jag såg domn stora röda srimmorna som bara blev flern och fler ju mer tiden gick och ju större jag blev =)
2009-09-01 @ 15:09:43 Permalink Min graviditet <3 Kommentarer (0) Trackbacks ()

Inskrivning på Mvc. Berätta för dina föräldrar??

Wow vilken kick det va!!! Hahahahah vi ska ha en liten.. Inskrivningen va klar och vi skulle komma vid lucia för att göra kontroller och ta alla uppgifter samt se när våran lille är beräknad, gud va vi lägntade.

Att berätr'tta för Daniels familj var bus änkelt =) Daniel skickade ett sms till Daniella att steff e grevid =)
Vi var påväg ner till tvättstugan och jag skratta "Daniella kommer ringa om 3...2...1..0 "Daniella...e det sant??
Hon trodde först att vi lurades och alla som känner Danne vet ju att han haft lite otur med tidigare flickvänner och låtsas graviditeter lol, men jo denna gången var det sant.. Min mamma och mormor gick lätt det med men att berätta för pappa måste jag säga gjorde mig nervös.. Så många gånger jag gjort min pappa gråhårig och sagt att nu e jag gravid i min tonår (på skämt) han har blivigt jätte arg, så nu va kjag nervös och tänkte shit nu e det på riktigt...Faktum är att jag hade absolut inget att oroa mig för, mih pappa blev jätte glad och stolt. Han skulle bli morfar. Efter all skit som hänt i mitt liv, alla bakslag, diagnoser och elände så e jag snart mamma sa han... Det som också¨är skönt är att pappa värkligen tycker om Daniel då min pappas åsikt har en stor betydelse för mig, för pappa brukar alltid ha rätt.

Något som var jätte jobbigt under hela min graviditet var detta eviga tjatande om min bakrund... Vilket gjorde mig både ledsen och jätte öpprörd.
Jag har ju 3 huvud diagnoser. Borderline, Kronisk PTSD och Adhd följd diagnoser Anorexi-tonår fram till 20. bullemi till och från. Rörlig reumatisk samt misstänkt fybro. Ett grovt blandmissbruk från 12 års ålder till 21. Dom ville väl inte tro på mvc att jag skulle klara av att ta hand om mig själv och ett barn när jag haft lvu-lvm och hela tiden flängt ut och in på behandling... Ingen verkade tro att jag faktiskt ändrat mig... Jag hade det jätte jobbigt och blev tvingad att tala med folk jag fick än den ena en den andra tiden till olpka människor som jag avbeställde senare varje gång. Det har hänt mycket hemskt i mitt liv och många tycker det är ett under att jag lever men jag har tagit mig ur allt och jag kämpar... Nu skulle jag inte bara kämpa för mig själv utan även för mitt barn. Så fort jag misstänkte jag var gravis la jag av med alla mina mediciner och till och med att röka. Jag ville ha förändring för första gången i mitt liv ville jag värkligen leva.
2009-09-01 @ 14:55:07 Permalink Min graviditet <3 Kommentarer (2) Trackbacks ()

Vi ska ha en bebis!!!

Det var i Oktober vi fick det glada beskedet... Jag visste det långt innan =)
Jag sa hela tiden till Danne.."jag e gravid nu, ja bara vet det. Han sa hela tiden att jag bara trodde det och skulle sluta säga så för ja skulle bli besviken om jag skulle få min mens.. Men nej jag visste.. Jag visste också att jag skulle få en liten pojke. Många tror att som mamma känner man på sig vissa saker och så kanske det är men oavsett vilken teori man tror på så visste jag. Jag pratade med min gockis i telefon och var jätte lycklig. Jag va å handla lite på ica när jag plötsligt utbrast till henne " Du Sissi ska jag gå in på apoteket å köpa ett grav test??
Sissi tyckte det va en bra idé så jag skyndade hem å kissa i en kopp med sissi i luren.. Man skulle vänta 5min men redan efter nån minut såg jag strecket. Jag vågade knappt titta...Kunde inte tro att det var sant, kolladeb på stickan ett tiotal gånger, men visst fanns det där. Det fina lilla strecket fanns kvbar i båda rutor!!
Sissi och jag blev överlyckliga och började redan prata baby planer om skötsel graviditet och förlossning.
Såhär i efterhand är det sissi som har lugnat mig mest inför förlossningen och därför var jag inte det minsta rädd tills dagen kom...

när jag skulle berätta för Daniel hade jag gjort nybryggt kaffe i hans älsklings mugg (DIF muggen)
jag sa åt honom att sätta sig ner å så bara log jag med världens leende hela tiden, jag va så ivrig och förväntansfull att jag nog gjorde ghonom en smula nervös!
Sen bara hivade jag fram testet på bordet och Daniuel tittade på det med sina stora bruna ögon.
Är det sant sa han och log, eller vad betyder det? JAAA skrek jag det e sant jag e gravid!! Daniel fick kartongen i handen och dubbel checkade...Det e sant!

Vi båda var överlyckliga fasten det inte var planerat längtade vi båda efter en liten utan att tala om det för varandra å nu skulle det bli av! Vi två skulle bli tre- en riktig familj! 

Det roliga med allt är att jag tog mitt preg test dagen innan min mens var beräknad...=)
2009-09-01 @ 14:34:42 Permalink Min graviditet <3 Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sök i bloggen
Senaste inläggen
Kategorier
Arkiv
Länkar
RSS 2.0