Kan jag känna mig normal?
Har börjat lyssna mycket till bokband och lyssnar just nu på boken trasdocka. Srämmande!!!!!!!!!!
Känner igen mig så fruktansvärt mycket i det som författaren säger och vet att hon har rätt i det hon talar om. Samtidigt blir jag ursinnig och har lust att ge henne på käften! Vem e hon att ta upp detta hemska! Hon pratar ju om sig själv och sin situation och försöker antagligen med hjälp av boken få någon slags sinnesfrid och sorg bearbetning för vad han gjorde henne. Jag är rädd för att det jag varit med om ska bagatelliseras som det gjorde den där dagen för så många år sedan. Jag kan inte hjälpa att det sticker i ögat på mig när jag tänker på att okej du har blivit våldtagen av en person under flera år följden blev depression och hemlöshet. ! det borde
aldrig fått hända dig, men jag då?? Mig har det hänt ett dussintals gånger och inte bara utav en! Inte fan har jag fått någon bearbetning eller nån jävla utmärkelse. Jag gömmer det. Jag gömmer det inom mig och ibland, bara ibland lyckas jag sätta det på ord! Hon lyckas ordna sig, hon var runt 55nu, jag vill inte känna samma sak som jag gör nu tills jag e 55, men jag vill inte heller ha en jävla offerkofta på mig och vara den flickan dom tyckte så synd om.
Kanske hemskt att säga men jag bryr mig inte om allt dom gjorde mig i så många år, iallafall är det det jag vill folk ska tro. Jag menar inte att trycka ner författaren som varit med om nåt tragiskt jag bara önskar jag kunde släppa allt och vara lika modig! Har inte ens läst klart (fel av mig LYSSNAT klart) på boken, kanske borde göra det först??!
Ville bara ventilera lite, gör lite ont i själen att få flashbacks...
Läs boken!
/Hej puss, ses!
Känner igen mig så fruktansvärt mycket i det som författaren säger och vet att hon har rätt i det hon talar om. Samtidigt blir jag ursinnig och har lust att ge henne på käften! Vem e hon att ta upp detta hemska! Hon pratar ju om sig själv och sin situation och försöker antagligen med hjälp av boken få någon slags sinnesfrid och sorg bearbetning för vad han gjorde henne. Jag är rädd för att det jag varit med om ska bagatelliseras som det gjorde den där dagen för så många år sedan. Jag kan inte hjälpa att det sticker i ögat på mig när jag tänker på att okej du har blivit våldtagen av en person under flera år följden blev depression och hemlöshet. ! det borde
aldrig fått hända dig, men jag då?? Mig har det hänt ett dussintals gånger och inte bara utav en! Inte fan har jag fått någon bearbetning eller nån jävla utmärkelse. Jag gömmer det. Jag gömmer det inom mig och ibland, bara ibland lyckas jag sätta det på ord! Hon lyckas ordna sig, hon var runt 55nu, jag vill inte känna samma sak som jag gör nu tills jag e 55, men jag vill inte heller ha en jävla offerkofta på mig och vara den flickan dom tyckte så synd om.
Kanske hemskt att säga men jag bryr mig inte om allt dom gjorde mig i så många år, iallafall är det det jag vill folk ska tro. Jag menar inte att trycka ner författaren som varit med om nåt tragiskt jag bara önskar jag kunde släppa allt och vara lika modig! Har inte ens läst klart (fel av mig LYSSNAT klart) på boken, kanske borde göra det först??!
Ville bara ventilera lite, gör lite ont i själen att få flashbacks...
Läs boken!
/Hej puss, ses!
Kommentarer
Trackback
