ickiz

Livet har varit ett rent helvete för mig sedan 8års ålder och jag har under större delen av mitt liv varit inlagd på olika kliniker, behandlingar och sjukhus. En liten flicka skulle aldrig behöva uppleva det, en tonåring som inte längre står ut, en ungdom som vill ta ett sista beslut, en vuxen är svårt att vara när man aldrig fått vara barnet.

Jag har hela livet haft någon som bestämt över mig, har det inte varit ett sjukligt förhållande har det varit någon behandling. Mitt liv var som bäst när jag blev tyglad av militärisk anda på ett behandlingshem ett par år tillbaka i tiden. Det låter kanske sjukt och det var extremt svåra förhållanden som inte vem som helst skulle klara av, men anledningen till att jag gjorde det är för att i min sjukdomsproblematik måste jag ha strikta regler, en strikt vardag med fasta rutiner, annars mår inte jag bra...
Här på "utsidan" känns det många gånger väldigt svårt och hopplöst  och många gånger blir jag jätte rädd att inte passa in och klara av det.
Folk i min omgivning har ingen aning om hur jag fungerar, tänker, känner även om jag skulle tala om det kan dom ändå aldrig förstå.

Hela mitt liv har handlat om att egentligen få ett slut på mitt liv och först för två år sedan började det klarna.
Det handlar inte bara om missbruk, sexuella övergrepp och mina diagnoser, det handlar om att över leva (fight back) och komma igen! Jag försöker så gott som dagligen att bita ihop min ångest och bara få leva ett fullt normalt liv.
Life has its ups and downs och jag tycker att jag lyckas ganska bra.
Jag har inte samma förutsättningar som andra och har stora rollercoaster backar och dalar men jag försöker iallafall.

Jag står för det jag är idag men jag står också för den jag en gång har varit och är det någon soom är ett bevis på att man kan förändras så är det jag!
Det enda jag vill är att folk ska försöka se mig som man ser på en helt normal svensson, för så lever jag och min lilla familj på 3. Vi har drömmar och mål och gör allt för att uppnå dem.
Det som många gånger känns så hemskt jobbigt och obehagligt är att jag behandlas som om jag vore sjuk, dum ihuvvet, en fara för mig själv och andra och detta bara pågrund av mina diagnoser.
Jag är en lugn och väldigt överkänslig person och visst speglar sig mina diagnoser i mycket av det jag gör men inte alltid på ett negativt sätt. Visst är jag ofta impulsstyrd och kan ibland få ett och annat känslo utbrått men det finns mycket posetivt med alla diagnoser och allt jag varit med om och förhoppningsvis kan jag dela med mig av mina erfarenheter och hjälpa någon annan?! Det är en av mina drömmar, något som jag brinner för, att få hjälpa någon annan!

Livet "utanför" är stort och skrämmande, öppet och fritt vilket känns skrämmande när man levt inlåst och inte haft något att säga till om.
Jag känner viss frustration till myndigheterna för istället för att hjälpa mig som litet barn, som ungdom och sätta fast svinen som gjorde mig så illa och skadade mig såväl fysiskt som psykiskt så skulle ni fokusera på mina diagnoser, som om jag vore nåt jävla försöks djur "Hur fungerar hon nu i den här situationen?? "Jag vet om vi medicinerar lite här ich där så kanske det blir bättre!
NEJ,! Det enda det gjorde var egentligen att intressera mig för medicinens effekt, jobba för att få bort det som gjorde så ont i mig.

Idag har jag mycket av det jag drömt om min son och min underbara sambo för att bara nämna två saker ;)
Min största rädsla är att förlora mitt barn eller min sambo.
Jag skulle aldrig klara ett liv utan mitt barn och det kan nog ingen normalt funtad förälder.
Dock kan en del få för sig att ojj då hon som haft det så svårt klarar hon detta med ett litet barn som är ett så stort ansvar.
Dessa kommentarer gör mig vansinnig!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Är det något jag sköter exemplariskt och aldrig aldrig aldrig skulle missköta på några vilkor somm helst är det mitt barn. Jag gör allt för honom och det finns inget i mitt sätt att sköta om honom att anmärka på.
Jag är utbildad ussk och mentalskötare med inriktn;barn samt huvud ämne psykiatri. Är det något jag inte är så är det korkad.
Jag har arbetat med barn bla barnflicka och tagit hand om många vänners barn och syskon under årens lopp och aldrig har jag misskött det. Barnen ger mig styrka, det finns inget så vackert som vilkorslös kärlek och det tycker jag man får bäst av djur och små barn *ler*


Ja nu har jag fått skriva av mig lite av det jag känner, sköt om er allihopa och låt ingen trampa på er!!