ickiz

 

Föregående inlägg fick ett lite klurigt slut?! Tycker ni inte?! 

Så vi hade alltså en plan som kändes vattentät och jag kände mig inte alls rädd längre tills det började närma sig..

Vi var på vanlig rutin kontroll på mvc och jag hade en konstig känsla av att huvudet skulle ligga uppåt.. Klappade ofta försiktigt och ömt på en liten kula som stack ut på vänstersida av magen... <3

På mvc trodde dom inte alls det var så till en början då jag hade tagit upp det vid ett tidigare besök men det hade då inte spelat någon roll för liten kunde ännu få plats att röra sig där inne och skulle med största säkerhet ha lagt sig till rätta tills nästa besök.

På grund av att det var så sent i graviditeten ville dom kolla med ultraljud för att färsäkra sig om att det inte var ett litet huvud ändå... Till våran stora fasa var det ju så...Liten ligger alltså i säte...Jag kände paniken rusa i kroppen...

Precis som med Liam var planen att sätta igång mig någon vecka innan utsatt datum för bf på grund av mina besvär och att min kropp inte klarar tyngden. Dock kom ju Liam dagen innan den planerade förlossningen och det var kaos. Nu skulle också denna lilla knodd vända upp och ner på mina planer och i säte?? Med rumpan först??

Det blev fort bokat en tid för vändning vilket skulle vara lätt ordnat om bebisen bara ville hänga med på det och ont skulle det heller inte göra. Jag stål satte mig att detta kommer gå jätte bra och bebis kommer lägga sig till rätta och vi kan fortsätta utefter planen som var att sättas igång snart, snart, snart!

 

Vändnings försök...Har du gjort det?  

Som sagt trodde vi detta skulle bli en baggis och inte ta allt för lång tid det här.. Hmm slutade med att vi kom hem sådär 6 timmar senare. :/

Jag kan ju börja med att säga att det finns nog inte många i denna värld pipigare än jag gällande smärta.

Det gjorde så jäklans ont trodde j

1. Planerat kejsarsnitt
2. Föda vaginalt i säte ska tilläggas att detta kan sluta i akut kejsarsnitt vid minsta komplikation.

Timme efter timme gick då vi fick ligga kvar och ha koll på att bebis mådde bra där inne samt att jag skakade så hemskt och var helt yr. Under tiden var vi i full färd att ringa alla våra närstående, vad skulle vi göra?

Vi fick mycket råd och stöttning men kände oss ändå obeslutsamma i frågan.

Jag ska vara 100% ärlig. Jag är fåfäng till mitt yttre och just att ha ett ärr på magen var ingen lockande tanke och jag slet mycket med den tanken. Många av mina vänner var faktiskt rätt oförstående och kalla rörande det då man tyckte att ja men det är värt det du får ju faktiskt ett litet barn så tänk inte mer på det, skärp dig nu.

Det irriterade faktiskt vettet på mig och gjorde mig otroligt ledsen. Detta var jobbigt för MIG. Ja visst jag får ett barn och jag är jätte lycklig för det självklart, men det tar inte bort det faktum att det är min kropp och jag kände mig rädd för hur jag skulle känna mig efter det? Stympad? Ångestfylld, äcklad?

Jag har nämligen också en sjukdom som gör att ärr bildningen på mig blir ohyggligt ful. Tjockt utåtbuktande ärr. Visst vid ett planerat snitt sätts det oftast i tros kanten men våra kroppar är olika. Jag vet ju heller inte på förhand hur ett ärr skulle se ut efter en komplikation så dum som jag är googlade jag kejsarsnitt ärr. 

Herre i min låda ångesten vällde över mig.

Var snälla mot varann när ni ger råd till en som är rädd för detta. Mår man dåligt psykiskt och får detta i knät och blir ombedd att skärpa sig så blir ångesten ännu jobbigare! Hallå vi vet att vi får nåt vackert för det och det är inte alla som får den möjligheten, att vi valt att bli gravida själva osv.. MEN faktum är att vi inte valt att känna såhär det går liksom inte bara att stänga av! Bara för att jag blir mamma och största delen av mig nu handlar om barnen så vill jag inte känna mig ful för det. Barnen växer upp och lämnar boet tillslut och jag vill känna mig attraktiv, sexig, vacker även om jag är mamma! Säger inte att man inte gör det med ett ärr fult eller snyggt ärr på sin kropp men att känna ångest över det för att kunna efter en tid acceptera det är för VISSA svårare än andra! ;) <3

Att följa den gamla planen var inte aktuellt längre då man inte sätter igång en sätet förlossning, det är rikfyllt nog som det är kan tänkas. Vi vägde noga för och nack delar men valet hamnade till sist på ett planerat snitt. Anledningen var min första tuffa förlossning och att Liam då satt fast vilket resulterade i att hans hjärtljud dalade och jag blev akut klippt. Mitt bäcken är heller inte skapt för en sätesförlossning så valet blev till sist änkelt. Om bara en vecka är du här... <3

 

 

Detta var nog klart den mest nervkittlande och långsammaste vecka i hela våran familjs liv kan jag tänka (hahaha) Vi hade fått en inskrivnings tid på Östra dagen innan där vi fick allinfo om vad som väntades. Det var så spännande och läskigt på samma gång!

Jag hade under den gångna veckan läst på mycket på nätet om hur det går till om tiden före och efter operationen som alla sa. Vet jag reagerade en del på detta då det kändes mer läskigt då detta är en mag och tarm operation (en stor sådan) Vad tog det fina ordet förlossning vägen? Operation lät ju så läskigt!

Jag sjung i duschen när jag på kvällen tvålade in mig med descutan och kröp ner i helt renbäddade lakan.. Jag kände mig såå ren och steril (hahaha) Ni som känner mig väl vet hur mycket jag älskar när det är rent och fint till perfektion omkring mig!

Vi låg och pratade länge jag och Sander tänk nu om bara några timmar är det dags! Bebis bus sparkade så hårda sparkar och i å med att han låg med fötterna nedåt träffade han ofta nerver vilket gjorde att jag många gånger vek mig av en sån intensiv smärta.

Nåja jag skulle faktiskt slippa alla värkar! Detts ksn ju inte vara så farligt ändå om man jämför med en vanlig vaginal förlossning tänkte jag och somnade tillslut.

 

160809 kl: 08:52 skrevs vi in och vi fick veta att det var ett par före oss med planerat snitt.

Varför e det alltid så att när jag inte får varken äta eller dricka är jag sååå hungrig och bara sååå törstig?

Jaja bara att bita ihop!

Vi satt och läste tidningar och sande läste i sin handbok hihihi så söt!

Skämtade lite smått och väntan kändes som år men blev så plötsligt avbruten när den ur gulliga skterskan kom in och la mina kläder på sängen, så nu är det dags!

Jag tittade nervöst på sander..Tänk om något händer, tänk om jag dör på operationsbordet...tänmk om..tänk om. Jag blev rädd. Kände mig yr och illamående. Emlan var satt så jag kände ingen jätte ångest för sprutorna och den ökända EDAn, däremot att ligga med armarna utslagna likt man ligger på ett kors och inte känna något fick mig att känna mig lite rädd.

På med sjukhusrocken och den fina lilla mössan, nu kör vi!

 

Jag visste att där skulle vara många inne i rummet det gör det alltid, läkare, sköterskor alla specialister på sin sak och dom försäkrade alla detta kommer gå bra! Dom var fina mot mig. Vänliga ansikten som tog mig alla i turordning i hand och presenterade sig artigt. K'nde mig väldigt omhändertagen och så trygg att Sander hela tiden stod vid min sida, lika spänd och nervös som jag! Jag fick sätta mig på britsen och EDAn skulle sättas vilket inte var det lättaste alls på mig. Jag skäöt rygg utav glatta livet men det gick bara inte. Hom stack och stack och stack och stack och stack..Tårarna började trilla och jag skakade i kroppen rädd för att röra på mig. Det var kallt...Olidligt kallt i rummet kändes det som och plötsligt kändes det som tidigare varit så välkomnande som en irriterabnde stämning. Jag kunde ju inget mera göra än att luta mig så mycket fram och skjuta med den lilla rumpan som jag kunde. Jag är ju extremt stickrädd dels på grund av min dåliga syn känner jag nålen penetrera huden på ett helt annat sätt än många andra då min känsel är mer utvecklad. Ett vanligt stick i fingret gör fruktansvärt ont på mig utan att överdriva. Läkaren sa efter många om och men jag får nog prova att lägga en lokalbedövning först!

Va har du inte gjort det?? HALLÅ??? Jag är ju sjukt spruträdd och satt där skakandes med emla på hela ryggen borde hon inte förstått det då? Nåväl ingen tid att hålla grudges!

Problemet var att när hon satt lokalbedövningen kände jag ingenting och råkade därför röra en aning på mig vilket resulterade i en ryckning och ilande smärta i hela vänsterbenet. Ni som tagit EDA vet att det är livsfarligt att röra på sig det allra minsta och jag hade ingen aning om att hon precis stuckigt mig.

Jag kunde inte få fram ett ljud utan kollade skräckslaget på Sanderoch pep tillslut fram mitt ben...ont...där.

Tittade på mitt vänstra ben och skräckslaget på sander igen nu kommer jag få men för livet tänkte jag.. Tänk om jag nu blir förlamad. Sander och läkaren var ett fint team och hon fick snabbt ordning på det sån tur va.

Sedan hjälptes alla åt på en gång snabbt, snabbt skulle jag lägga mig ner. Det var värklighet nu skulle bara bedövningen ta sedan skulle det ske.

Tanken slog mig att tänk om jag trodde jag var helt bedövad men när dom satte skarpellen i mig så skulle jag känna det =/ tur va så var sköterskan riktigt smart hon frågade flera gånger känner du detta och drog med en kall bomulls tuss dränkt i alcohol på min mage. De flesta gångerna svarade jag vet inte jag tror det..Lite?

 

Efter en stund ska sköterskan, känner du något nu för jag har stått här väldigt länge och dragit med tussen på din mage för att se om du reagerat. Då kunde jag inte hålla mig för skratt va?? Har du? Jag hade inte känt nåt alls och nu var det dags att börja! Skynket var uppe alla stod beredda på sina stationer sköterskan och sander var vid min sida och jag började känna mig trött.. Vänta va? Trött Jag hör inte riktigt vad dom säger, kan jag själv prata? Årkar inte. Tittar mig förvirrat efter Sander jodå han är där. Dom prtatar lite hetsig och läkaren är öpprörd över något med mina värden rösten låter så sträng, är hon rädd? Man får ordning på det som är fel och sander säger lugnande något men jag hör inte, känner mig helt väck om jag ens känner nåt alls?En specialist kallas in och man gör en bedömning att det inte ser farligt ut men bör ändå¨skickas på analys. Vadå vad pratar dom om nu? Åter igen säger sköterskan något men jag kopplar inte riktigt sander ser lugn ut. Allt är bra.

Man börjar häftigt dra och slita i mig och det känns och låter som att jag ligger på en flytmadrass på vattnet. Jag sluter ögonen och låtsas att det är just det jag gör, nu går ditt vatten säger någon och ett sugande ljud hörs, vad i hela friden är detta tänkte jag och får kanske till ett snett leende men på insidan skrattade jag högt åt ljudet. Det känbdes som att jag var helt blöt överallt gud var det vatten eller blod? Det visade sig bara vara värmedynan så no worries. Nu väntar vi bara på ett litet skrik..

 

Vi hade bestämt dom skulle torka av honom som snabbast och sedan lägga honom på mitt bröst och jisses jag längtade! Där var skriket min lilla baby och mycket riktigt en liten fin pojke precis som jag hela tiden sagt!

Vad tycker ni om att ta reda på könet? Det gjorde jag med Liam även då var jag bombsäker det skulle vara en kille men med denna lille bestämde vi oss att inte kolla efter att man i vecka 10 sagt att det kunde vara en pojhke men det var inte säkert för det gick inte att se hahaha vilket svar! Dock visste jag från start du var min lilla pojke och ännu en gång fick jag rätt! Där låg han så fin med båa vackra ögon och såg på oss, mörkt fjunigt hår täckte ditt lilla huvud och jag trodde jag var i himlen. Trött tog jag försiktigt och klappade dig med en hand som inte alls ville vara med.. Så fin, så otroligt fin... Plötsligt kom dom och tog bort liten för han började bli blå..vadå? Vad händer? Man samlas med pappa vid ett annat bord och jag vrider huvudet men hör å ser inte vad man gör.. Oron växer är något fel? Man tycker inte han syresätter sig så bra så man bestämmer att pappa får följa med liten till barnavdelningen för observation. Färgen började ta sig något och nog kunde han skrika så det skulle inte vara allvarligt till min lättnad men hade så önskat att få ha dig hos mig bara en liten stund till! <3

Från att jag öppnades till att jag var ihopsydd igen tog det mindre än en timme och det var dags att få ligga på uppvaket för att sedan få komma till BB längtade så till att få hålla mitt lilla knyte igen så jag höll på att spricka!

 

Sköterskorna och läkarna var super gulliga mot mig och ju mer bedövningen släppte ju mer illa mådde jag som väntat jag tål ju inte morfin så värst bra. Ständiga uppdateringar kom om att min prins mådde bara bäöttre och bättre och Sander kom upp och berättade han fått mata honom med kopp. Ja kände mig så lycklig men samtidigt så fort rummet var tämt på folk så ensam...Blev gråtmild, ville ju vara med dom jag med.

Man kollade ofta hur känseln började komma tillbaka och vid ett tillfälle blev jag sjukt nojjig när sköterskan säger känner du inget än? Kan du prova att lyfta foten? Jag försöker men inget rör på sig. Inte ens tårna kunde jag vifta med. Ja ja det kommer säkert sa hoin och gick ut. Kommer säkert? Kom tillbaka till det där när jag råkade röra på mig när man satte EDAn har jag fått men? Gjorde det till en ivrig kamp att få tillbaka känseln fortast fan =) Försökte å försökt men inget ville sig.. Men så sakta, sakta bärjade det krypande komma tillbaka gud så skönt. Jag var inte lam!

 

 

Redan några timmar efter vår sons födelse pallrade jag mig upp ur sjukhus sängen ner till barnavdelningen och fick återförenas med mina älskade. Åh mitt lilla hjärtas gryn så liten och pluttig.

När jag fick honom gjorde han små mys ljud och riktigt borrade in sig hos mig precis som om han kände igen mig direkt för han hade inte gjort ljuden innan berättade pappa.

Han hade återfått sin färg och fick strax slippa sin grimma och efdtersom han åt brta fick vi ta med honom upp på BB. Vi hade en fin tid de första dagarna men smärtan gjorde sig till känna först dagen efter så första dygnet bara myste vi tillsammans och ringde och messade nära och kära.

Dagen efter ville jag bestämt ta mig en dusch och ni som känner mig vet att jag gillar inte att sitta still och ta det lugnt, nej fort ska det gå och har jag gett mig fasen på något så e det så. Well in i duschen och det kändes ljuvligt! Väl inne på rummet igen fick jag en sådan hemsk kramp som lamslog hela mig. Det var helt förfärligt och jag kunde inte andas. Det var som om någon punkterat lungan på mig med en kniv och repeterade det om och om igen, varje gång jag skulle ta ett andetag så fick en rejäl panik attack tårarna sprutade och jag kippade efter luft. Här började det gå snett med dagens vård personal som inte alls tog oss på allvar. Sander fattade snabbt allvaret och spreng genast ut och vi larmade, dom bad honom att vänta men han stod på sig och plötsligt var där många inne i rummet och prover togs maskiner rullades in och jag blev jätte skrajj. Jag fick intravenöst morfin så smärtan la sig strax och det var riktigt skakande fy så otäckt det var. Värdena såg bra ut så man visste inte vad det kunnat bero på mer än att jag kanske måste ha överansträngt mig? Några timmar senare på natten hände samma sak och sedan åter igen ett anfall alla tre lösta med hjälp av morfin men vi fick aldrig bukt med vad det berodde på. Glad är jag iaf att det hela försvann lika snabbt som det hade uppstått.

 

Amningen var lite svår då det rann till ordentligt redan andra dagen men då hade jag sådana väldiga sår redan så jag grät varje gång det var dags för amningen. Jag bad om mycket råd och tips och ville försäkra mig om att jag gjorde rätt. På BB Östra fanns där tre änglar varav en var läkare som tog väl hand om oss resten var riktiga sur kärringar. Snäsiga och gjorde mig flera gånger jätte ledsen, känslig som man är när man precis fått barn och hormonerna är heeelt upp och ner. Till exempel stod dom vid ett tillfälle och diskuterade mig och härmade min röst på ett barnsligt sätt i cafeterian som Sander råkade höra. En annan gång hörde vi dem sucka utanför att åh vad vill hon nu då... Det kändes jätte förnedrande och det var en del gånger vi höll på att gå i taket men valde att faktiskt inte bry oss för vi ville bara njuta av våran lilla skatt och efter tre dagar fick vi äntligen lämna BB och åka hem till en mycket förväntansfull storebror! <3

När Liam kom till BB och besökte oss vågade han inte riktigt mysa med lillebror ännu han ville ha lugn och ro hemma isåfall sa han men han var ju riktigt söt och det lyste av stolthet i hans ögon, det var riktigt härligt att se! <3 Mina vackra två små söner som jag/vi älskar så högt! <3

 

   

 

Till sist vill jag bara säga att jag hoppas Östra tar åt sig av denna kritik att när det gäller att sticka små barn så får man för hela friden sätta in en människa som kan sitt jobb! Ni rent utav plågade våran son och jag fick lämna över honom till pappan så jag kunde gå in på toaletten och bara tok böla. Ni tyckte det var käkt jag hade honom i amnings toppen medan jag ammade och stack honom så många gånger utan resultat. Våran lilla guldklimp kämpade på så tappert och gav knappt ifrån sig ett ljud. Efter ca 5 försök och jag som flera gånger säger ni kanske borde hämta någon annan eller prova ta någon annanstans på honom började tappa modet helt och jag fick då lämna över honom till pappa och gick in på toaletten för att inte liten skulle känna av min skräck. Hon sticker honom 4-5ggr till och då har Ailo börjat få så ont stackarn för dom riktigt grävde med nålen på honom och tryckte som en besatt för att få ut blodet. Sander sa dom på barn avdelningen också haft så svårt att sticka honom men då valt att ta det på huvudet vilket fungerat direkt men nej det kunde hon inte utan det skulkle tas såhär. Till slut gav hon upp och gick och hämtade en annan hon i sin tur stack oräkneliga gånger och sander kunde bara sitta där och hålla Ailo och så gott han kunde trösta honom. Han grät så hjärtskärande och var alldeles sönder stucken på båda sina små fötter...Skäms! Nej det var ingen höjdare men väl hemma så satt vi alla fyra samlade plus lilla voffen och bara njöt att få vara samlade igen, hela vår familj, mamma älskar er genom rymden och alla stjärnor och planeter, nu och för alltid! <3