Sönday.

Satt precis och lyssnade på musik fastnade för en gammal bit som värkligen klamrar sig fast i min själ...
Det var från tiden jag missbrukade som mest och det kändes så olustigt att höra den..
Jag ville bara börja gråta...Det kändes som om jag förlorat någon väldig nära och när jag tänker efter så förlorade jag en stor del av mig själv när jag slutade...Jag är glad att vara ren och städad men minnena kommer aldrig släppa taget om mig..
Jag mår som bäst när jag får hjälpa andra, det tar bort focusen på min egna själsliga smärta. Den smärtan som jag inte kan dela med någon.
Den smärtan som tynger ner mig och gör mig alldeles yr och kräkfärdig.

Jag har beslutat mig för att skriva om min behandlings period..eller snarare hur jag känner efter att jag kommit ut...
Nästa inlägg blir om detta men nu måste jag plocka upp min arga pojke som sitter bredvid mig och är upprörd över att sitta i sin babysitter ;)

Må väl allihopa...
P.s Frågar ni så svarar jag<3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0